Kunskap
Blaise Pascal och femsolsvagnarna i Paris 1662
Våren 1662 började hästdragna vagnar köra på fasta linjer genom Paris, med avgångar på bestämda tider och ett fast pris på fem sols per plats. Blaise Pascal var en av dem som stod bakom. Systemet brukar räknas som ett tidigt exempel på organiserad kollektivtrafik i en stad.
Publicerad
Öppna kartan i större formatFem fulla vagnar
Den 21 mars 1662, tre dagar efter att den första linjen öppnat, skrev Pascals syster Gilberte Périer till Arnauld de Pomponne, en av delägarna, om framgången. Hon hade stått och väntat vid Saint-Merry-porten på rue de la Verrerie för att åka hem till sin bror. Fem vagnar passerade, och alla var fulla. Runt omkring henne berömde folk idén – och klagade på att sju vagnar på en linje var alldeles för få; det borde ha varit minst tjugo.[2]
På premiärdagen, lördagen den 18 mars, skickades vagnarna iväg under bevakning, med ämbetsmän från Châtelet på plats och kungens besked att den som ställde till oreda skulle straffas hårt. Enligt brevet lade hantverkarna längs linjen ned arbetet för att titta, som om det vore helgdag.[2]
Pascal och hans kompanjoner
Privilegiet – ensamrätten att köra vagnarna – gavs av Ludvig XIV i januari 1662 till hertigen av Roannez och markiserna de Sourches och de Crenan, och registrerades av parlamentet i Paris den 27 februari.[2] Pascal, som var vän med Roannez, och hans syster hade en andel i företaget. Gilberte rapporterade nyheterna eftersom Pascal, som då var svårt sjuk, inte längre skrev brev själv. Han lade till en kort efterskrift.[2]
Hur stor Pascals roll var är oklart. BnF beskriver företaget som grundat av Pascal,[1] och författaren Henri Sauval kallade honom på 1600-talet för upphovsmannen. Monmerqué, som gav ut dokumenten 1828, ansåg det osannolikt att Pascal kommit på idén och troligare att han satsat pengar i sin väns företag.[2] Gilberte berättade senare att Pascal ville ha tusen franc i förskott på sin andel för att skicka till de fattiga i Blois.[2]
En resa för fem sols
Enligt privilegiebrevet var vagnarna till för personer med små medel – till exempel de som hade ärenden vid domstolarna och de som var sjuka – som inte hade råd med bärstol eller hyrvagn, vilket kostade en pistol eller två écus om dagen. Priset var fem sols marqués per plats, och var och en betalade bara för sin egen plats.[2]
Anslaget för den tredje linjen lägger till praktiska regler: den som bytte vagn betalade igen, guldmynt togs inte emot eftersom växlingen tog för lång tid, och varje vagn tog nu åtta personer ”bekvämt”.[3] Enligt Sauval höjdes priset senare med en sol.[2]
Linjer och avgångar

Vagnarna körde fasta linjer och gick på bestämda tider – även tomma om ingen kom.[2] Den första linjen öppnade den 18 mars 1662 med sju vagnar mellan Porte Saint-Antoine och Luxembourg. Den andra, från rue Saint-Antoine mittemot Place Royale till Saint-Roch, öppnade den 11 april och den tredje, från rue Montmartre till Luxembourg, den 22 maj.[2]
Enligt anslaget började den tredje linjen klockan halv sju på morgonen, och vagnarna passerade varje halvkvart, alltså var sjunde och en halv minut. De stannade var resenärerna ville stiga på eller av längs linjen. Vid Croix du Tiroir kunde man byta till den andra linjen.[3] Vagnarna bar stadens vapen, kuskarna och lakejerna hade blå rockar, och varje vagn var numrerad så att man kunde klaga hos kontoren i linjens båda ändar.[3]
Källorna ger olika besked om hur stort nätet var. BnF beskriver fem linjer med bestämda hållplatser.[1] Monmerqués dokument gäller de tre första, och han påpekar att en komedi från 1662 bara nämner dem.[2] Den moderna kartan överst visar fem linjer, där de två sista öppnade i juni och juli 1662.
Vem fick åka?
Inte alla. När parlamentet godkände privilegiet förbjöds soldater, pager, lakejer och andra betjänter i livré, liksom grovarbetare och kroppsarbetare, att åka med – ”för borgarnas större bekvämlighet och frihet”, som det stod i anslaget.[3]
Gilberte noterade att flera kvinnor åkte redan första morgonen.[2] Sauval skriver att ämbetsmän vid domstolarna åkte utan att tveka, att hertigen av Enghien åkte med, och att kungen själv en gång tog en vagn vid Saint-Germain.[2]
Efterspelet
Pascal dog den 19 augusti 1662, fem månader efter att den första linjen öppnat.[2] Vad som sedan hände med vagnarna är osäkert. Sauval skriver att de knappt användes längre tre eller fyra år efter starten, och skyllde nedgången på Pascals död.[2] BnF anger däremot att trafiken fungerade med framgång fram till 1679.[1] Källorna ger alltså olika svar, och exakt när trafiken upphörde är inte känt.
Först på 1800-talet fick Paris åter kollektivtrafik i större skala, med omnibussen.[1] Monmerqué gav ut sin samling 1828, mitt i den nya omnibusvågen.[2]
Ett tidigt exempel på kollektivtrafik
Femsolsvagnarna hade flera drag av modern kollektivtrafik: fasta linjer, avgångar på bestämda tider oavsett antalet resenärer, ett fast pris per plats, möjlighet att byta mellan linjer och en tjänst öppen för allmänheten – med de undantag parlamentet beslutade. Därför brukar de beskrivas som ett av de första exemplen på organiserad kollektivtrafik i en stad.[1]
Källor
- Bibliothèque nationale de France, Gallica: Les transports en commun urbains. Historisk överblick.
- Louis Monmerqué, Les carrosses à cinq sols, Paris: Firmin Didot, 1828. Transkription på Wikisource. Innehåller privilegiebrevet (januari 1662), Gilberte Périers brev till Arnauld de Pomponne (21 mars 1662) och Monmerqués inledning med Henri Sauvals uppgifter.
- Samma utgåva, avsnitt VI: anslaget om den tredje linjens öppnande (1662).